Sent:   den 11 november 2005 09:02
Subject:   28:e Vädjan om hjälp.

28:e  Vädjan om hjälp.

Kyrkliga institutioner i Stockholm

Hej!

Tjugoåttonde gången (tidigare 051108, 051104, 051101, 051028, 051025, 051021, 050921, 050916, 050909, 050902, 050826, 050819, 050812, 050805, 050721, 050714, 050622, 050608, 050507, 050309, 050302, 050222, 041130, 040817, 040501, 040225, 031112) vädjas till kyrkliga institutioner i Stockholm om hjälp för två personliga behov. Jag efterfrågar kyrklig hjälp i sökandet efter både (1) tillhörighet i en kristen kyrka och gemenskap med kristna lärjungar, samt (2) äktenskaplig gemenskap.

Den 27:e vädjan om hjälp kommenterades av sex kyrkor utanför Stockholmsregionen. En svensk pastor svarade ”Min aversion mot denna typ av brev stegras för varje nytt som blir mottaget.” Ingen kyrka inom Stockholmsregionen svarade. Ingen kyrka uttryckte vilja att hjälpa.

Kristna människor behöver mänsklig gemenskap även med andra kristna. Därför söker jag en församling i Stockholm som vill välkomna till kristen gemenskap. Män och kvinnor som längtar efter varandra bör gifta sig (1Kor.7:9). Eftersom svenskar generellt sett är socialt relativt defensiva, jantelagsskygga, främlingsosällskapliga, konfrontationsrädda och misstänksamma, och kyrkliga kulturer ytterligare försvårar den genuina mänskliga kommunikationen, kan tredjeparts introduktionsassistans främja den mänskliga kontaktytan mellan svenska kvinnor och män. Jag är en kristen man (fortfarande bosatt i Sverige) som behöver gifta mig med en kristen kvinna. Kristna kvinnor finns i kristna kyrkor. Därför söker jag också en församling i Stockholm som vill hjälpa mig i sökandet efter en kristen kvinna. Jag vädjar om hjälp för båda två behoven: kyrklig tillhörighet och äktenskap. När ingen kyrka vill hjälpa båda två behoven fortsätter jag att vädja.

Jag besökte igen England under ett par veckor en månad sedan och där gästade några kyrkor. Före kyrkobesöken e-postades till tre olika kyrkor i England en förfrågan om hjälp som formulerades snarlikt denna vädjan. Alla tre kyrkorna svarade inom två dygn, alla kyrkorna varmt välkomnade till deras gudstjänster och bekräftade att singlar fanns i deras kyrkor. En av kyrkorna välkomnade också till ett särskilt kvällsmöte som är inriktat till yngre människor och singlar. En av kyrkorna välkomnade även till tillfälligt hembesök i någon av församlingens hemgrupper mitt i veckan. Pastorerna i England uppförde sig varmt omtänksamt, inbjudande, medmänskligt och hjälpsamt. I Sverige, däremot, har jag denna november vädjat offentligt om hjälp i tre års tid (3 år!!) bl.a. via 28 e-postbrev till svenska kyrkor. De flesta av Sveriges svenska pastorer svarar inte, och av de svenska pastorer som svarar är de flesta mycket otrevliga, oförstående och ohjälpsamma. Ingen (1 undantag finns) svensk pastor uttrycker vilja att hjälpa.

Skillnaden i medmänskligt bemötande mellan Sverige och t.ex. de Engelskspråkiga länderna är tydlig. Jag har arbetat och är uppväxt i Canada, jag har rest omfattande och umgåtts med människor över hela världen, och jag har som ideell mentor för internationella studenter vid ett universitet i Sverige samtalat med utländska studenter. De utländska studenterna i Sverige bekräftar mina personliga erfarenheter att svenskar generellt uppfattas som lite ouppfostrade och socialt otrevliga.

Gud vill gott för Sverige, men Sveriges svenska pastorer väljer fortfarande i många avseenden det onda.

Kyrkans ansvar innefattar att hjälpa människor. Att kunna hjälpa och samtidigt inte vilja hjälpa saknar Bibliskt stöd. Att förkunna barmhärtighet och kärlek men samtidigt praktisera obarmhärtighet och likgiltighet är hyckleri.

Vill någon sant Bibelförkunnande och sund kyrka i Stockholm hjälpa båda behoven?

Med vänlig hälsning,

Torsten Nenzén