Sent:    Wednesday, March 02, 2005 1:50 PM

Subject:  Vädjan om hjälp till församlingsmedlemskap.

Vädjan om hjälp till församlingsmedlemskap med gemenskap.

Kära församlingar i Stockholmsregionen

Hej, en sjunde gång.

Jag vädjar fortfarande, nu sjunde gången (tidigare 050222, 041130, 040817, 040501, 040225, 031112), till kyrkor i Stockholm om hjälp för två personliga behov som är enkla och angelägna. Jag efterfrågar kyrklig hjälp i sökandet efter (1) tillhörighet i en kyrklig gemenskap och (2) äktenskaplig gemenskap. Jag hoppas med denna sjunde vädjan att någon kyrklig ledare skulle vilja bistå mitt sökande i dessa båda angelägenheter.

Inte en endaste kyrka har besvarat den föregående sjätte vädjan om hjälp som skickades till ca 45 kyrkor i Stockholm förra veckan, 2005-02-22.

Genom Stockholms kyrkors generella ovilja att kommunicera är exakt kännedom kring vilken kategoriserad förklaringsfaktor för utebliven hjälp som anses mest tillämplig i varje enskild kyrkas ledarskap i Stockholm svårtillgänglig och spekulativ. Bland möjliga förklaringsfaktorer till kyrkors ovilja att kommunicera och hjälpa finns följande:

1)     kyrkors likgiltighet

2)     kyrkors tidspress och arbetsbelastning

3)     kyrkors felaktiga antaganden i det specifika fallet

4)     kyrkors blinda tillit till andra kyrkors felaktiga referenser eller pastoralt förtal

5)     kyrkors felaktiga teologiska grundsyn på kyrkans samhällsroll samt biblisk kristendom

6)     allmänt kyrkligt oförstånd eller förnuftsbrist

7)     pastoral låg intelligens

8)     pastoral håglöshet

9)     pastoral ondska.

Sex gånger har uppemot 50 lokala kyrkor i Stockholmsregionen mottagit mina vädjande brev om hjälp i sökandet efter församlingsmedlemskap samt hustru. Endast elva lokala kyrkor har vid något tillfälle besvarat något av de tidigare sex vädjande breven. Fyra av dessa elva svarande kyrkor besvarade inte det påföljande svarsbrevet till respektive svarande, vilket har försvårat fortsatt kommunikativt närmande. En av dessa elva svarande meddelade att varken sökandet efter församling eller hustru kunde bistås. Endast en av de elva svarande kyrkorna meddelade en vilja att hjälpa behoven. Resterande tio svarande har dock med varierande tydlighet antytt eller deklarerat en åsikt att kyrkans ansvar inte innefattar att hjälpa människor i sökande efter en livskamrat. Genomgång av alla seriösa och därmed sparade e-post svar från dessa elva kyrkor visar att resterande cirka 40 kyrkor inte har bemödat att överhuvudtaget besvara något enda brev. De kyrkor som överhuvudtaget inte alls svarar en vädjan om hjälp signalerar naturligtvis största kyrkliga nonchalans. Även bland de 11 kyrkor som vid något tillfälle har svarat har graden av respektfullt bemötande också varierat.

Dessa elva kyrkor har åtminstone vid något tillfälle besvarat något av de tidigare 6 vädjandena om hjälp:

1.      Kraftkällan

2.      Skarpnäckskyrkan

3.      Immanuelskyrkan

4.      Betlehemskyrkan

5.      Elimkyrkan

6.      Maranataförsamlingen Stockholm

7.      Filadelfia Stockholm

8.      Bromma Baptistförsamling

9.      Sankta Eugenia katolska församling

10.  Svenska Kyrkan i Hägersten

11.  Centrumkyrkan

Stort tack till dessa 11 kyrkor som bryr sig till den stora grad att något svarsmeddelande alls har skrivits. Att inte någon av de övriga ca 40 kyrkorna i Stockholmsregionen överhuvudtaget svarar en vädjan om församlingsgemenskap kan ses som beklämmande för kyrkans trovärdighet. De kyrkor som aldrig någonsin svarar sänder tysta och svårtydda budskap. Någon av de nio förklaringsfaktorerna ligger sannolikt ändå till grund i kyrkors bortprioriterande av (e-post) kommunikation och ovilja att hjälpa.

Att inte en endaste kyrka har besvarat den föregående sjätte vädjan om hjälp förra veckan 2005-02-22 kan tolkas enligt de nämnda nio förklaringsalternativen. Eftersom all kommunikation från kyrkligt ledarskap har upphört råder naturligtvis ovisshet kring varför ingen kyrka varken vill svara eller hjälpa. Men om man utgår ifrån det vid föregående vädjanden mest gemensamma budskapet från kyrkliga ledare (näst den nonchalanta tystnaden), att kyrkliga ledare välkomnar besök till sina Gudstjänster på söndagar men avvisar all vädjan om hjälp i sökandet efter en livskamrat, blir ett antagande svar till frågan varför ingen kyrka nu varken vill svara eller vill hjälpa följaktligen: a) att kyrkor som inte har svarat inte kommer att svara framledes heller b) att kyrkor som har svarat inte ändrar uppfattning och uppgivet avstår från att svara vid fortsatt vädjan.

Ytterligare en vädjan av samma valör torde därför knappast leda till annat resultat än befäst kyrklig uppgivenhet samt tystnad. Det vore inte ett konstruktivt mål. Bland mina långsiktiga avsikter är istället att påverka kyrkor till större kyrkligt engagemang och förbättrad vilja till kommunikation. Ett från mig mer utförligt förklarande brev än tidigare kan förhoppningsvis förnuftsmässigt undanröja åtminstone kyrkors eventuella missförstånd och oförstånd med felaktiga antaganden, felaktig syn på kyrkans roll i samhället eller felaktig teologi som grundorsak. Ett botemedel mot kyrkors ovilja att kommunicera och hjälpa är förhoppningsvis insisterande om mellanmänsklig kommunikation. Kommunikation med kyrkligt ledarskap är därför sannolikt en problemlösande förutsättning till dessa specifika problem: saknad av församlingsgemenskap och äktenskapsgemenskap.

Åsikten att kyrkans ansvar inte skulle innefatta att hjälpa människor i sökande efter en livskamrat är felaktig.

Kyrkans ansvar innefattar att hjälpa människor. Människan består av kropp, själ och ande och människan har därför kroppsliga, själsliga och andliga behov. Vi kristna har Guds mandat att, där vi har möjlighet, hjälpa människor i deras nöd. Människans mest grundläggande och ultimativa behov är Jesus Kristus. Ändå har Gud valt att möta människans behov på olika sätt. Naturliga, kroppsliga samt själsliga behov har vanligtvis naturliga, kroppsliga samt själsliga lösningar, emedan andliga behov alltid har Andliga lösningar. Stundom möter Gud människans behov övernaturligt genom Jesu mirakler, men vanligtvis möter Gud naturliga behov genom det naturliga och via Guds viljelydiga människor. Både prokreationsuppdraget (1Mos.1:27-28) att föröka och uppfylla jorden samt möjligheten till äktenskap mellan man och kvinna (1Mos.2:18) har sanktionerats av Gud. Gud medvetet designade människan till gemenskap med Gud själv och med människor. Gud skapade, för mannens skull, kvinnan (1Kor.11:8-9). Behovet av äktenskap är naturligt, utgör en del av Guds skapelseplan och samhällsordning, och har vanligtvis naturliga lösningar.

(http://www.helig.com/JAS_Opinion_040427_aktenskap.pdf)

Även svenska och kyrkliga förstånd måste medge de grundläggande naturliga betingelserna som i västvärlden kan leda fram till äktenskap, vilka är förekomst av: en man som vill gifta sig, en kvinna som vill gifta sig, mannens varseblivning om en intressant kvinna, kvinnans varseblivning om en intressant man, inledande kommunikation mellan mannen och kvinnan, förtroligt relationsbygge mellan mannen och kvinnan, samtycke för äktenskap. I Stockholm finns ogifta och äktenskapsvilliga både män och kvinnor. Förutom en svensk kultur och svensk mentalitet i allmänhet, utgör kommunikationshinder sannolikt det enskilt största hindret för inledande av äktenskap.

För att naturligt möjliggöra att kristna singlar lättare skall kunna mötas fordras naturligtvis mötesplatser. För att kristna, vid sådana mötesplatser, skall förmå att umgås äkta och ärligt fordras kyrkokulturer som främjar äkta och ärliga relationer. När kyrkorummen istället framifrån förvandlas till teatrala skådeplatser av varierande liturgi (från underhållande showbiz till absurd ortodoxi), och deltagande i bänk- eller stolsraderna likaledes förvandlas till delaktighet i skådespelet (genom tradition, direkt uppmaning eller psykosocial förväntan), mister kyrkan något av sitt ursprungliga syfte. När kyrkokulturer inte längre främjar äkthet och ärlighet i mänskliga relationer försvåras möjligheterna till genuin gemenskap. Utan genuin gemenskap försvåras möjligheterna till utvärderande av relationer, som kan fordras inför val av fördjupat relationsbygge, som i sin tur kan fordras inför val av äktenskapspartner.

När jag bland kristna kyrkor i Stockholm efterlyser en kyrka som både vill välkomna till församlingsmedlemskap samt vill bistå mitt sökande efter en hustru, efterfrågar jag naturligtvis inte att någon annan människa skulle utvälja en kvinna åt mig. Endast jag själv respektive kvinnan själv kan göra något sådant val. Dessa två konstateranden är alltså korrekta: 1) Torsten söker kyrklig hjälp i sökandet efter sin blivande hustru. 2) Ingen pastor har bibliskt mandat att utvälja äktenskapspartner mot äktenskapskandidaternas vilja. Däremot kan en villig kyrkoherde på kreativa sätt naturligt bidra till formandet bl.a. av: a) kyrkokulturer som reflekterar det kristna lärjungaskapets äkthet b) kyrkorum och kalendarier som främjar genuin gemenskap c) mötesplatser för singlar c) möjlighet till aktiv enskild rådgivning/introduktion för singlar. Jag efterlyser alltså främst varken framgången eller kapaciteten i utformandena, men främst en vilja att hjälpa, utforma och forma. Alla övriga tio svarande kyrkor hittills har med varierande tydlighet avböjt både ansvaret och viljan för detta utformande. Jag kan tyvärr inte medgiva sådan kyrklig ovilja.

(Bibeln, Lukas 10: 25-37)

Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Jesus sade till honom: "Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv". Jesus sade till honom: "Du svarade rätt. Gör det, så får du leva." Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: "Vem är då min nästa?" Jesus svarade: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka. Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus till honom: "Gå du och gör som han."

Två kommentarer från helt vanliga kyrkliga bröder vill jag också inför er bemöta, med anledning av att liknande tankar sannolikt även kan förekomma inom kyrkligt ledarskap.

1.      Att cirka 40 kyrkor avvisar Torstens vädjan efter medlemskap bevisar att Torsten utgör problemet. Torsten måste inse denna verklighet!

2.      Eftersom Torsten inte besöker någon kyrka skall han inte heller kunna bli medlem någonstans. Om Torsten istället besökte någon kyrka så kan han också bli medlem.

1.   Att cirka 40 kyrkor överhuvudtaget inte besvarar min vädjan om hjälp indikerar inte nödvändigtvis att Torsten utgör problemet. Däremot kan man önska att förklaringsfaktorerna till utebliven kyrklig respons endast härrör till kyrkors tidspress, arbetsbelastning, och felaktiga antaganden – och önska att pastoralt låg intelligens ej utgör någon reell grundförklaring.

2.   Detta resonemang är förvisso logiskt. Men, med bakgrund av den oförklarliga uteslutningen från Karismasekten, samt i synnerligt avseende till det regelbundna Gudstjänstbesökandet i Södermalmskyrkan (hann med dubbla Gudstjänster eftersom Karisma hade eftermiddagsmöten) under fyra år mellan 1998-2002, cellgruppsdelaktighet i Södermalmskyrkan i fyra år, samt en 3 månaders bibelskola i Södermalmskyrkan strax före ansökandet om medlemskap, dock utan beviljande av medlemskap med mindre än ett uttalat ovillkorligt förtroende för pastoratet, förlorar detta argument sin udd. Besökande, bekantande och aktivitet i en kyrka före medlemsansökan, förtäljer inte allt om ett kyrkligt ledarskaps ledarskapssyn, människosyn eller reaktion på ansökan om medlemskap. Först vid det direkta samtalet med ett kyrkligt ledarskap kan grundläggande värden och villkor ännu mer komplett avslöjas. Bland annat utifrån föregående kyrkliga erfarenheter vill jag därför tidigt kommunicera direkt med ett kyrkligt ledarskapet.

Jag välkomnar varje kyrklig ledare i Stockholm att berätta hur Ni tänker kring dessa frågor och mina två behov, så att vi tillsammans kan förändra det kyrkliga ledarskapet, och därnäst det kyrkliga landskapet, i Sverige.

Om det inte är alltför mycket besvär önskar jag fortfarande att någon kyrkoherde i Stockholm bistår mitt sökande efter:

(1) en kristen kyrka – behöver en äkta kristen gemenskap.

(2) en kristen hustru – längtar efter äktenskap med en kvinna.

Tack för kommande hjälp, denna sjunde gång.

Med vänlig hälsning,

Torsten Nenzén